Nuas

Så skriver jag då de första raderna på vad som ska bli min blogg. Blogg. Något som jag sagt inte passar mig. Jag vill inte att folk ska veta allt jag gör... Men, efter att ha kikat runt i en massa andra bloggar och sett vad de delar med sig av och vilken feed-back de får så har jag betsämt mig. Jag vill ha en blogg. Nånstans att vädra alla små och stora händelser i livet. Dela med mig av såväl skratt som tårar. För det kommer att finnas båda i min blogg, det lovar jag. Så ser mitt liv ut. Ett liv jag älskar men som kan vara nog så påfrestande. Kanske känner ni igen er, kanske inte. Men det här kommer att vara jag, rätt upp och ner. Punkt.

Klockan har blivit nästan 21.30. Jaha, tänker många. Men för mig är det ganska sent. Jag är en 29-åring som säkert ses som en 80-åring av många vad gäller läggdags och mycket annat i livet. Men sanningen är den att jag vill lägga mig tidigt. Älskar att krypa ner i sängen och bara få sträcka ut mig och vila, vila, vila. Jag har en annan 80-årsvarning. Jag är reumatiker. Det kommer också att lysa igenom på denna blogg. Sjukdomen upptar mycket av mitt liv. Jag är sjuk. Ja. Men jag är inte min sjukdom. Känns viktigt för mig att veta skillnaden.

Just nu känns det som tåget kraschat in i min kropp. Idag har varit en riktigt tung dag. Kroppsmässigt och framåt eftermiddagen även själsligt. Men jag har haft en toppenförmiddag med min lilla "Loppa". Min Felicia, snart två år. Vi har varit och hälsat på hennes pappa på jobbet och sen åkt buss. Hon bara säger "åka meja" så fort den stannar. Sen en stund på Skojlandet och lunch med min storasyster. Sen var jag slut för dagen och då var klockan 13.00 Jag är inte världsbäst på att hushålla med energin, men sån är jag.

Det finns så mycket i mitt huvud som vill komma u t i ord och det ska det få göra. En annan dag. Sov gott allihopa. Nu kryper jag ner under täcket!