Nuas

Allt är bara ett virrvarr i mitt huvud nu. Sjukhusbesök, kurator, framtid, inte framtid, inget blev som jag tänkt mig, skola, rehabilitering, team-besök, bedömning, medicinering, provtagning, försäkringskassa, anpassat...and it goes on. Iallfall så är jag låg nu. Riktigt låg. Allt det där som jag drömde om och som jag tog för givet finns inte mer. Nu handlar det om att klara min vardag. Att inte tappa all styrka jag har. Att medicinera optimalt utan för många biverknigar. Att överhuvudtaget somna på kvällarna istället för att grubbla. Grubbla på framtiden om den så handlar bara om morgondagen. Att barnen ska ha en så "vanlig" mamma som möjligt mitt i allt det ovanliga. Att magen ska funka så bra det går. Nej...livet blir inte som man tänkt sig. Inte mitt iallfall. Och just nu känns det så surt. Det sprider ringar på vattnet i allt. Familjen, barnen, leken, ekonomin, lusten, orken, det sociala. Jag är ju i princip asocial. Från början var jag en glad, positiv och social tjej. Med tiden har det bleknats och det glada har övergått till något mer likgiltigt. Det positiva till det realistiska. Det sociala till det asociala. Hur ska jag återta mitt liv? Jag känner det som jag tappat min värdighet. Jag slussas än hit än dit. Man ska bedöma delar av mig. Men jag är ju en enhet. En hel människa. Med ett jag. Och mitt där inne sitter en liten flicka med stora drömmar och gråter. För att någon drog undan mattan. För femton år sedan. Och inte har lagt tillbaka den än.