Nuas

Jag har en snögubbe hemma. Alltid. Sommar som vinter. En gubbe som bara älskar snön. Det måste vara så att motpoler dras till varandra. När Mattias längtar och väntar på snön så är jag glad att den inte är här. Det är sanningen. Men nu får jag acceptera att den är här. För mig är den kall, tung och i vägen. För Mattias är den vit vacker och utmaning. Och för barnen lycka och lek. Jag kan inte annat än tycka om snön i slutändan. För deras skull. Så när nu den första snön som stannar mer än en timme kommit kanske det inte är svårgissat hur fördelningen i familjen ser ut. Flickorna sover. Jag myser inne med tända ljus. Mattias är ute och åker skidor. Utan hjul. På snö. Idag är min man som ett barn på julafton. Och jag älskar det!