Nuas

 

Det är onsdag. Jag går ner för trappen till källaren. Kylan från nedervåningen möter mig halvvägs ner. Jag huttrar till. Tänker att jag ska ta på mig sjalen när jag kommer upp. Jag går in i rummet vid tvättstugan och hämtar en förpackning med veckans spruta. Jag känner illamåendet skölja över mig bara av att se den lilla kartongen. Tänker att jag måste tvätta händerna ordentligt innan jag tar sprutan. Och hämta ett plåster ur flickornas låda. Ett Simpsons för de gillar inte de så mycket. Vill hellre ha kvar Hello Kitty-plåstren själva. Sen sätter jag mig i soffan. Tar fram allt ur förpackningen och håller emot illamåendet. När jag öppnar den lilla papperspåsen med tvättlappen slår spritlukten emot mig och jag måste vända bort huvudet för att inte må mer illa. Det kommer automatiskt med spritlukten. Den associerar direkt till sprutan som ger mig illamående. Imorgon kommer det. Det vet jag. Men jag tänker som jag säger till barnen när de ska göra något de helst skulle vilja slippa. "Det är jobbigt och gör ont, men du klarar det. Det vet jag." Precis som mamma alltid sa till mig när jag var liten. Så tar jag sprutan. Inte sådär snabbt som på sjukhs. Nej, jag vill ha koll. Känna efter på några punkter på huden var det gör minst ont. Sen trycker jag in nålen, sakta, sakta. När den är inne är det mentalt färdigt. Jag sprutar in medicinen, drar ut nålen och sätter på ett plåster. Så. Klar för den här veckan.