Älskade storebror

Idag är en av de där dagarna. En dag när gråten sitter i halsen och ögonen hela tiden fylls av tårar. En låt. Ett minne. Några ord. Hela tiden sånt som drar fram längtan efter min storebror. Hela tiden sånt som gör att jag undrar vad meningen med det var. Att han inte får vara kvar här. Att Felicia säger att hon vill läsa Jajja-boken så att hon kanske drömmer om honom. Hennes enda sätt att få vara tillsammans med honom. En sån dag när jag minns chocken direkt efter att jag fått veta att jag skulle vara en lillasyster kvar här på jorden utan min storebror. Började räkna vilken dag jag skulle bli äldre än honom. Kan en lillasyster bli äldre än sin storebror? Förberedelser för begravningen. Val som fick tankarna att tänka ologiska tankar. Jag känner fortfarande känslan att jag vill att han ska komma hem. Kom bara hem. Din lillasyster behöver dig.
 
 
Hallelujah
 
Den finaste av låtar. Den som han visade mig och mamma. En av de han älskade. Den tar mig direkt tillbaka till kyrkan. Begravningen. Till den stunden i livet jag inte visste hur jag skulle överleva. Den stunden då tårarna var oändliga och min gråt högljudd. Ostoppbar. Saknad av oändliga mått.
 
Jag minns Felicia i början. Hennes kropp vid min i sängen på natten. Korta sekvenser av sömn. Oroligt letande efter mig. Frågar om jag lever. Om jag ska dö. Ska jag få vara kvar. Varför fick inte Jajja det då? Hennes ord när hon lär sig vika en loppa. Att hon önskar att Jajja levde så hon fick visa honom. Jag minns sista gången jag träffade honom. Precis innan resan som förändrade allt. Verkligen allt. Dagen då han fick en kamera i födelsedagspresent i förskott. Allt som fanns kvar efter resan var de foton han tagit på resan. En resväska utan ägare. Stenarna som är viktigare än allt annat. Stenarna han plockat åt flickorna på stranden i Fuerteventura. De som ligger i en glaskål bredvid hans foto. Alltid.
 
 
 
Brothers in arms
 
Låten som han själv sagt att han vill ha på sin begravning. Som vi sagt att vi får prata om mycket längre fram i tiden. Som blev för flera år sen.
 
Jag vill så ofta peka finger åt döden. För att den tog honom ifrån oss. Sorgen i mammas och pappas ögon som aldrig riktigt försvinner. Den där lövtunna strimman av sorg i de lyckligaste stunder från den dagen och framåt. Alltid en tanke om att han skulle vilja vara med. Uppleva. Utforska. Jag förbannar döden för det den tog ifrån oss. Försöker vila i att han fått ro. Att den rastlösa själen nu har fått lugn. Men det lugnar mig inte helt. Nu vet han mer än oss. Han vet vad som händer. Hur det blir. Eller blir det ingenting? Är det så krasst? Jag förbannar döden för att allt jag har kvar är foton, stenar, alla minnen och en gravsten. Jag kan fortfarande inte känna honom där. Jag älskar symboliken i gravplatsen, men hans närvaro finns i skogen.
 
 
Jag går och går i skogen. På stigarna möter jag närvaron, jag drar in luften djupt i lungorna som om jag andas in hans person. Som om jag för en stund har honom nära igen. Jag låtsas att han finns här. Funderar på vad jag ska berätta om. Flickorna. Nya huset. Träningen. Livet. Vill fortfarande att han ska vara stolt över mig. Och jag saknar honom så djupt att det känns som hela kroppen skriker och går sönder. Men de jag möter anar inte. Anar inte att jag saknar den villkorslösa kärlek han gav mig. Alltid. Oavsett.
 
 
Men högt och ljudligt skriker jag ut mitt hat till droger. Nu. Alltid. För evigt. Men jag tror på en ödmjukhet. I mitt hat vet jag att det är ödmjukheten som segrar. Den som tar oss längst. Oavsett. Hur svårt det än är.

Kommentarer
Postat av: Bloggare

Fuck you döden!!!!!

2013-01-29 @ 16:27:16
Postat av: Mamma

Jag saknar ord. Du har orden. Du uttrycker allt jag också känner. Vill vrida tiden tillbaka, vill ändra förloppet. Om det bara gick. Verklighetens förlopp är fasansfullt, meningslöst och ofattbart! Sorgen och saknaden kommer alltid att vara närvarande. Den går aldrig över, men förhoppningsvis lär vi oss att leva med den. Återstår att vila i Barbro Lindgrens ord:
Gråt inte för att jag är död
jag finns inom dig alltid
Du har min röst
den finns i dig
den kan du höra när du vill
Du har mitt ansikte
min kropp
Jag finns i dig
Du kan ta fram mig när du vill
Allt som finns kvar av mig
är inom dig
så vi är jämt tillsammans

2013-01-29 @ 18:35:18

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0