Tre år
Idag var den dagen för tre år sen som förändrade allt. Den dagen då ett telefonsamtal vände glädje till ren och skär sorg, saknad och förtvivlan. Frågorna var många. Frågorna är fortfarade många. Det finns en av dem som alltid finns. Som alltid kommer att finnas. Varför? Jag vet att svaret aldrig kommer. Men när sorgen och saknaden river som värst i mig återstår bara ett varför.
Jag ska alltid minnas. Jag ska aldrig glömma. Jag är äldre än min storebror nu. Hur kunde det få bli så? Och hur är det egentligen där han är? Ser han oss?
Jag vet att vi aldrig ses igen på den här jorden. Men i mina skogsturer finns en annan verklighet. I mitt huvud. Där kan jag göra precis vad jag vill. Och det inkluderar att träffa Magnus. Där ses vi igen. Där finns glädje och skratt. Där är det som det skulle vara. Där får jag vara lillasyster och han storebror. Jag berättar om livet. Om flickorna han älskade. Flickorna som älskar honom. Felicia minns fortfarande. Hon pratar och längtar fortfarande efter honom. För Cornelia är han en älskad person i en bok och på bilder. Hon minns inte. Och det gör så ont i mig. Men hur skulle hon kunna minnas? Ett år och nio månader gammal var hon den här dagen för tre år sen.
Jag går sönder när jag tänker att det som finns kvar är graven, bilder och minnen. Bilder som är viktigare än allt annat. Minnen som ingen nånsin kan ta ifrån mig. Som jag är livrädd för ska blekna. Jag tände ett ljus på graven med mamma i fredags. Där är så fint. Hon sköter graven och den strålar verkligen. Men jag kan inte ta in att han är där. Är han där? Jag tror att hans själ finns i skogen.
Låten som är hans. Den som får tårarna att välla upp bara jag hör de första tonerna. Den som fick mig att gråta så häftigt i kyrkan på hans begravning att jag på riktigt inte förstog hur jag skulle kunna sluta. Den som är så vacker att jag inte kan låta bli att lyssna.
Det finns dagar då tårarna bränner mer och klumpen i halsen är större. Men det finns inga dagar då de inte existerar. Tiden går och sorgen förändras. Men den försvinner inte. Aldrig. Och saknaden får jag leva med. Men det finns en önskan som är högre än andra. En kram till. En gång till få krypa in i en stor varm kram och känna mig älskad. För jag kände mig älskad av honom. Och jag älskar honom så djupt.
Kom bara hem igen. Din lillasyster längtar efter dig.
Jag får göra som mamma säger, vila i Barbro Lindgrens ord:
Gråt inte för att jag är död
jag finns inom dig alltid
Du har min röst
den finns i dig
den kan du höra när du vill
Du har mitt ansikte
min kropp
Jag finns i dig
Du kan ta fram mig när du vill
Allt som finns kvar av mig
är inom dig
så vi är jämt tillsammans
jag finns inom dig alltid
Du har min röst
den finns i dig
den kan du höra när du vill
Du har mitt ansikte
min kropp
Jag finns i dig
Du kan ta fram mig när du vill
Allt som finns kvar av mig
är inom dig
så vi är jämt tillsammans
Idag låter jag bli att peka finger åt döden. Orkar inte ge min energi till ilskan. Idag ska jag hedra min storebror genom att älska lite djupare, skratta lite högre, kramas lite hårdare och förlåta lite mer. För i slutändan är det relationen till andra som spelar någon roll. Det som gör oss rikare.
Kommentarer
Postat av: Lina
Gråter när jag läser. Så fint skrivet Nua. Många styrkekramar! Jag finns alltid här, det hoppas jag du vet.
Postat av: Mamma
Du har en fantastisk gåva. Att kunna sätta ord på dina känslor. Du skriver så fint. Varma kramar till dig, älskade Gunilla.
Postat av: Louise
Fina!
Det här inlägget tog tag mitt hjärta på ett
särskilt sätt.
Det är så svårt med sorgen och gör så ont.
Vad du skriver fint.
STOR styrkekram till dig
Trackback
