Nuas

Bubby är ordentligt förkyld. Och den här gången är det ett sånt där jobbigt virus. Ett sånt som gör att hon får förkylningsastma. Har svårt att andas. Drar sig för att andas ut. Det svider i hjärtat av att se. Men tack vare den där natten på akuten i början av sommaren har hon mediciner nu som hjälper. Inhalator fastsatt på en tub så att det ska komma ner i luftvägarna ordentligt. Hon var hysterisk i början när hon fick dem. Men nu är det helt okej. Hon delar generöst ut medicinen till sina djur också. Elefanten ska ha. Och kaninen ska ha. Och så tar hon själv också.

 

Trevlig torsdag!

Det dansades friskt här hemma igårkväll. Barnen skrattade så de tjöt och för en stund var vi lyckliga familjen med fjärilar som flög runt oss i ett rosa skimmer. Innan vi landade i verkligheten igen. Men den är inte så tokig den heller.


Rock it!



Paus i dansandet.



Kalas-dags!


Igår var Felicia på kalas hos sin dagiskompis. Mamma fick vara med hela tiden. Det var faktiskt skoj! Och det kom en rosa kanin som delade ut godispåsar. Mycket populärt!


Lill-snutt! Som faktiskt blivit ganska stor...

Vi har haft en bra helg. Idag har mamma, pappa och min bror varit här. Det uppskattas alltid av alla i familjen. Barnen får leka och uppmärksamhet. Jag och Mattias får hjälp och det är mysigt att träffas.

Så med det säger jag god natt och hoppas på en bra vecka.

Felicia lärde sig cykla utan stödhjul för drygt en vecka sen. Efter några dagar tog vi ner en lite större cykel från vinden som vi fått ärva av våra grannar. Den är inte årets modell, men fortfarande riktigt fin och funkar hur bra som helst. Felicia var minst sagt överlycklig. Och jag är så glad att hon uppskattar saker som inte är helt nya. Att de kraven inte finns än. För tittar man på dagis så står det så gott som bara helt nya cyklar till barnen där. En dag fick hon cykla på den till dagis och så frågade hon mig "Är den här cykeln gammal, Mamma?" Jag svarade att några andra barn haft den och att den inte var ny från affären, om det var det hennes kompis menade. Så säger hon till mig "Jaha, jag sa iallafall att den inte är gammal." Och så trampade hon lyckligt vidare mot dagis. När vi cyklade hem från dagis så sa hon att den lät som den var gammal. Jag tyckte det lät som om det tog emot nånstans på varvet runt med tramporna. Lite, lite grann bara. Jag frågade om nån hade sagt nåt, men det var bara ett komstaterande tydligen. Och hon trampade lika lyckligt vidare. Det där med gammalt och nytt verkar bara konstateras och inte betyda speciellt mycket.



Det är en konst bara att komma upp på tramporna. Det krävs koncentration!




Cykel-lycka!!

Flickorna sover, Mattias tränar, jag sitter med dator och tv på. The history repeats itself! Men det känns helt okej just nu.

Felicias fröken ringde idag på eftermiddagen och sa att Felicia hade ont i magen. Jag åkte och hämtade och hon satt ensam på mattan innanför dörren och grät när jag kom. Det skar i mamma-hjärtat. Hon kastade sig i min famn och släppte inte på tio minuter. Jag försökte reda ut vad som hänt. Om hon hade ont i magen. Om nån varit elak. Om hon blivit rädd. Till slut så kom vi nog fram till att hon fått riktigt ont i magen och blivit rädd och ville att de skulle ringa mamma. Det har aldrig hänt förr. Snart efter vi kommit hem så hade hon inte ont i magen längre och det var full fart på henne. Lite läskigt eftersom de varit i skogen på förmiddagen och jag tänkte att tänk om hon fått för sig att smaka på en svamp. Men hon sa att hon inte gjort det och det stämde förmodligen.

Efter nån timme var det dags att hämta Cornelia, som sovit middag när jag hämtade Felicia och som därför var kvar på sin avdelning. Hon blir alltid överlycklig när Felicia kommer med och hämtar henne. Issie! Issie! ropar hon och springer fram och kramar henne. Det gör mig till en lyckllig mamma!



När vi kommit hem lekte de en stund och de är inte alls lika lyckliga med varandra hela tiden. De är nog som syskon är mest. Det gråts och skriks och det skrattas och kramas. Allt i en salig blandning. De tittade en stund på Teletubbies tillsammans. Felicia frågade om Cornelia ville sitta i hennes knä. Hon ver inte så inne på det. Då flyttande Felicia in bakom Cornelia i soffan istället och så satt de där och tittade. Felicia grejade med Cornelias hår och Cornelia snuttade på sin älskade kanin.


  

Är det inte helt otroligt vad energi och lycka två små liv kan ge. Och vad mycket tankar och funderingar och frustration det för med sig också. Allt det i en salig blandning också.

Korten är tana en stund innan Mattias kom hem och vi åt riktigt tidig middag innan Felicia gav sig iväg på sin första idrottssträning med Noel. Sådär var väl betyget efter en gång. Vi får se vad reaktionen blir nästa tisdag när det är dags igen. Jag kommer inte tjata för att få iväg henne. Jag vill att idrott och träning ska förknippas med nåt som är kul och inget som tvingas fram. Innan hon åkte sa hon iallafall "Jag kommer nog bli svettig. Så jag måste duscha när jag kommer hem. Som Pappa, när han har tränat. Då är jag en stor tjej. Vuxen."

Mattias är på vift och ser Champions league. Flickorna sover i sina sängar. Jag är galet trött eftersom jag missade min middagslur. Men jag har varit hos kuratorn på sjukhuset idag och rett ut några frågetecken. Jag har också fyndat snygga jeans till flickorna och en dyr, men röd och fin regnkappa till mig. En ganska bra dag trots magont.