Nuas

Jag funderar ibland på var jag är bekväm. I vilka sammanhang och på vilka platser. Ett ställe där jag faktiskt känner mig bekväm är gymet. Och det är inte för att kroppen samarbetar, utan för att jag tror på att jag kan. De gånger jag klarar att träna på gymet är med blandade känslor. Att känna mig hemma är en, men varje gymträning för med sig en saknad. En saknad av den som gav mig tryggheten på gymet. Den som lärde mig allt från början. Den som trodde på mig. Min älskade storebror. Det var hans förtjänst. Och jag önskar så att han såg mig nu.




Ett kort från hans besök under min tid i USA.




Ett kort från julafton hemma i Arboga.




Det här är vad jag har kvar. Jag trodde att jag skulle tycka att han var här. Men jag känner det inte. Det är på alla platser där vi skapat minnen jag känner honom. Mest hemma i Arboga. Jag kan välja att minnas allt det positiva vi haft tillsammans. Den tuffa tiden väljer jag bort. Jag minns den som fanns bredvid mig från den dag jag föddes. Den som älskade mig villkorslöst. Den som ville att jag skulle må bra och lyckas. Ett år och nio månader har gått sen han togs ifrån oss. Jag saknar honom precis lika mycket. Varje dag.




Att jag känner mig bekväm bland alla vikter på gymet finns en förklaring till. Min älskade storebror. Det är jag honom evigt tacksam. Återigen, jag önskar jag fick fler träningspass och skratt med honom. Det kommer jag alltid göra. En del av mig är hela tiden en liten lillasyster som längtar efter sin storebror.