Nuas

Har precis tittat  på ett avsnitt av Lipstick jungle. Ibland önskar jag att jag kunde se ut som en av tjejerna, om så bara för en kväll, när man ska på bröllop eller så. Fancy kläder, perfekt make up och fixat hår. Och fötterna i ett par nätta högklackade skor. Men min verklighet ser inte ut sån. Kläderna kommer förmodligen från H&M, om jag så ska på bröllop. Så var det sist iallafall. Håret var lockigt för att mamma hade rullat det på sina gamla spolar som jag var tvungen att sova på för att det skulle torka. Mitt i natten fick jag spel och slet ut dem. De stack mig ju till vansinne. Hälften av dem fastnade så jag fick panik-dra ut dem. Sminket var okej. Hälften av det från H&M, så klart. Och sist, men sannerligen inte minst, skorna. Det var mina bröllosskor som jag trängde ner mina svullna fötter i. Ont gjorde det. Men jag kommer iallafall i dem. Det tillhör inte vanligheterna. De allra flesta tjejskor kan jag inte ens få ner halva foten i för mina fötter är breda och oftast svullna.

Mitt liv innehåller knappast glamour på lipstick-jungle-nivå. Men kanske en annan glamour. Lyckan att få ner fötterna i fina skor. Att hitta en fin klänning och smink, om så på H&M. Att få rulla hår på gamla spolar som kunde berätta otaliga historier om de kunde prata. Att ha en mamma som gärna hjälper mig med det. Att ha min man att gå på bröllop med. Veta att jag har två fina tjejer att komma hem till.

Glamour hos oss är sandiga tår efter en lekdag ute, hemlagad Chicken Alfredo, lördagsgodis till en treåring och mys i soffan när barnen lugnt sover i sina sängar.

Och vet ni vad, H&M är helt suveränt för där kan man ju shoppa en hel del för inte så mycket pengar. Perfekt till alla tjejerna i den här familjen! Bara det att jag ibland önskar jag kunde hitta nåt fint, mer unikt, på nån botique...men jag är size elefant oftast då...så H&M it is.

Det finns en sak jag skull byta allt mitt materialistiska om jag fick. Vara frisk. Det är min högsta önskan. Och jag vet att den aldrig slår in. Jag jobbar på att acceptera det. Det har jag gjort i femton år. Humöret vinglar sig fram när jag vissa dagar inte kan gå ordentligt. Inte laga mat ordentligt. Och det värsta av allt. Inte bära mina barn ordentligt. Det finns inget pris på det. Tro mig. Idag har varit en tuff dag. Jag vill bara gråta ibland. Som om jag vill skära upp de onda delarna och dra ut det onda. Som att smärtan ser ut som ett snöre där inne i kroppen och man kan dra ut det. Except it does not.

Nu ska jag fortsätta slöa i soffan. Barnen sover lugnt i sina sängar. Lördags-glamour a´la Fritz house!
Later!