Nuas

Dagen har varit som bilderna visar. Fokus på mycket ätbart och inte direkt nyttigt. Tur att vi inte åt av allt på samma dag. Frysen är fylld med en del godsaker som kladdkakemuffins och cookie dough. Nu kan vi göra vår egen Ben-glass. :) Cornelia har haft vattkoppor men idag såg det bra ut så hon fick följa med ut. Vi fick ett andrum på ungefär två timmar innan Felicia däckade hemma och har nu 40 graders feber. Det betyder inget midsommarfirande i stugan så jag panikhandlade på ICA nu på kvällen. Känner vi för det kan vi baka jordgubbstårta och äta midsommarmat. Men nu måste fokus hamna på att bli helt friska. Allihop. Punkt.

Vi har i veckan varit på Mattias jobb och hälsat på. Åkt hiss med glasväggar, druckit automatchoklad, ritat och kopierat. Kan knappast bli bättre. Vilket jobb liksom. :)

Vi hejar så klart på Sverige nu!

Det känns ganska tungt här nu. Jag har tidigare haft ett slags tryck över lungorna. Det kollade min läkare upp genom lungröntgen, som var helt bra. Så jag släppte det för en tid, men det försvann inte och i förrgår kom en obehaglig känsla i bröstet. Det tryckte och gjorde ont. Så igår ringde jag vårdcentralen och när sköterskan ringde upp var jag ute och tog en promenad. Inte snabb och jobbig, men jag hade pulsklocka ändå. Den maxade på 187 under samtalet och då var jag riktigt stressad. Ganska övertygad om att jag skulle dö. På riktigt.



Jag fick en tid hos läkare en timme senare och EKG och blodtryck var bra. Däremot tror läkaren att det är syra som kommer upp i matstrupen som orsakar "tryck" över lungor och smärta i bröstet. Fick medicin för det. Och jag har tydliga tecken på panikångest. Det måste jag verkligen ta tag i för som det är nu så hindrar det mig. Får det i affären, hemma, skogen... Mindre kul och det känns verkligen som att jag håller på att bli knäpp. Min teori är att det kom efter Magnus dog. Då blev jag på riktigt rädd för att dö. Jag vill ju vara här med flickorna och Mattias. Och jag kan inte dö ifrån mamma och pappa jag också. Det går bara inte. Har börjat dra i trådar för att hitta den psykolog som passar bäst.



Idag försöker jag fokusera på det positiva, men det är inte enkelt. Har iallafall lyckats handla. Med "bara" ett anfall på den tiden. Så ikväll lagas det fläskfiléwok här hemma. Det ska bli riktigt gott. Och så är det glassdag för flickorna. Egna glasstrutar står på schemat. Fokus på det positiva var det.

I torsdags åkte Felicia, mamma och jag till Gävle. På fredagen tog Elin studenten och vi ville så klart vara med och fira. Cornelia och Mattias var hemma så Cornelia kunde bli frisk och pigg igen. På lördagen anslöt de också och flocken var samlad.

Jag älskar att vara där. Härliga människor. Familj. Skratt. God mat. Pyjamasmys. Promenader. Love it!



Sysslingmys med goa Nea.




Finaste tjejerna.




Kusinmys.




Så fin student!




Massor med god mat serverades.











Studenttårta så klart. Den var hur fin och god som helst, men inget slår "farmor" Gerds tårta som det också bjöds på men som vi tydligen var för glupska att äta upp för det blev inget kort på den.




Min finaste Mammi!




Felicia funderar.




Håkan...




...på väg till Peppes bodega?




Och så lite hemkontakt.




På lördagen kom Mattias och Cornelia upp och systrarna var nöjda. Mellan att de kivades... Men i slutändan ser man hur viktiga de är för varandra. Inget gör mig varmare i hjärtat.

Jag funderar ibland på var jag är bekväm. I vilka sammanhang och på vilka platser. Ett ställe där jag faktiskt känner mig bekväm är gymet. Och det är inte för att kroppen samarbetar, utan för att jag tror på att jag kan. De gånger jag klarar att träna på gymet är med blandade känslor. Att känna mig hemma är en, men varje gymträning för med sig en saknad. En saknad av den som gav mig tryggheten på gymet. Den som lärde mig allt från början. Den som trodde på mig. Min älskade storebror. Det var hans förtjänst. Och jag önskar så att han såg mig nu.




Ett kort från hans besök under min tid i USA.




Ett kort från julafton hemma i Arboga.




Det här är vad jag har kvar. Jag trodde att jag skulle tycka att han var här. Men jag känner det inte. Det är på alla platser där vi skapat minnen jag känner honom. Mest hemma i Arboga. Jag kan välja att minnas allt det positiva vi haft tillsammans. Den tuffa tiden väljer jag bort. Jag minns den som fanns bredvid mig från den dag jag föddes. Den som älskade mig villkorslöst. Den som ville att jag skulle må bra och lyckas. Ett år och nio månader har gått sen han togs ifrån oss. Jag saknar honom precis lika mycket. Varje dag.




Att jag känner mig bekväm bland alla vikter på gymet finns en förklaring till. Min älskade storebror. Det är jag honom evigt tacksam. Återigen, jag önskar jag fick fler träningspass och skratt med honom. Det kommer jag alltid göra. En del av mig är hela tiden en liten lillasyster som längtar efter sin storebror.

En liten tjej är inte helt pigg. 40 graders feber och förkylning gör det svårt att sova och man vill titta på Dora mitt i natten. Hur tråkigt som helst eftersom hon och Mattias får vara hemma när vi andra åker till Gävle och firar Elins student och myser med familjen Lundgren.

Vi har varit i stadsparken och firat nationaldagen idag. Vi åt glass på fiket vid stora scenen och sen fixade tjejerna ansiktsmålning. Bubby ville vara tiger och Issa en hund. Vädret var verkligen med oss den stunden vi var ute för solen sken och det var riktigt fint.













Nu sitter jag i soffan med det förväntade illamåendet. Det är ganska hanterbart och jag hoppas det fortsätter så. Allt som vittnar om sprutan igår är det fina plåstret jag har på magen. Positiv bieffekt av att ha barn är att få så fina plåster när det behövs. Och ja, piercingen är tillbaka. Vid nyår bestämde jag mig för att lägga energi på att gå ner i vikt. Jag har gjort mig av med 9 kilo hittills och då satte jag tillbaka piercingen. Jag är nere på en vikt där jag kommer i mina gamla jeans, samma vikt som när jag gjorde en satsning när Felicia var knappt ett år. Och det känns så fantastiskt skönt. En befrielse helt enkelt.

Medicineringen funkar inte så bra. Förra veckan när jag tagit min spruta så låg jag nästan hela natten och mådde så illa att det var på gränsen till att jag kräktes. Då skickade jag ett mail till min läkare som sa att det inte finns nåt mot illamåendet utan att jag kunde avbryta behandlingen och att vi får "försöka hitta något annat alternativ". Det är inte helt enkelt eftersom jag har en sjukdom där det inte går att använda de "vanliga" medicinerna för tex RA. Det kan få motsatt effekt. MCTD var det ja. Dumt att göra det enkelt för sig. Såhär en vecka senare kändes det som en bra idé att prova sprutan en gång till för att se om illamåendet är mindre den här gången. Jag känner redan ett litet illamående men kulmen brukar komma drygt ett dygn efter att jag tagit sprutan alltså. Bara att vänta och se hur morgondagen och den natten blir då. Sen lägger jag ner om det inte funkar.







Hoppas bara att jag är på benen imorgon för jag har en förmiddag med möjlighet till att komma ut i skogen för mig själv och sen en lunch med resten av familjen innan vi åker till stadsparken och fixar ansiktsmålning och glass till tjejerna. Det blir vårat firande av nationaldagen.