Nuas

Felicia lärde sig cykla utan stödhjul för drygt en vecka sen. Efter några dagar tog vi ner en lite större cykel från vinden som vi fått ärva av våra grannar. Den är inte årets modell, men fortfarande riktigt fin och funkar hur bra som helst. Felicia var minst sagt överlycklig. Och jag är så glad att hon uppskattar saker som inte är helt nya. Att de kraven inte finns än. För tittar man på dagis så står det så gott som bara helt nya cyklar till barnen där. En dag fick hon cykla på den till dagis och så frågade hon mig "Är den här cykeln gammal, Mamma?" Jag svarade att några andra barn haft den och att den inte var ny från affären, om det var det hennes kompis menade. Så säger hon till mig "Jaha, jag sa iallafall att den inte är gammal." Och så trampade hon lyckligt vidare mot dagis. När vi cyklade hem från dagis så sa hon att den lät som den var gammal. Jag tyckte det lät som om det tog emot nånstans på varvet runt med tramporna. Lite, lite grann bara. Jag frågade om nån hade sagt nåt, men det var bara ett komstaterande tydligen. Och hon trampade lika lyckligt vidare. Det där med gammalt och nytt verkar bara konstateras och inte betyda speciellt mycket.



Det är en konst bara att komma upp på tramporna. Det krävs koncentration!




Cykel-lycka!!

Flickorna sover, Mattias tränar, jag sitter med dator och tv på. The history repeats itself! Men det känns helt okej just nu.