Magsjuka & vemod
Sent i lördagskväll blev ju Cornelia magsjuk. På måndagskvällen vaknade Felicia och kräktes. Magsjuka är min skräck. Och jag lider med barnen när de mår så dåligt. Tur nog vaknade Felicia innan hon kräktes och sa till och vi förstod vad det var. Så sängen klarade sig den natten. Vi har bäddat en tältsäng i vardagsrummet, rullat undan mattan, bunkrat upp med små hinkar och haft barnprogram på. Det är väl det minsta man vill när man är sjuk. Så var man har vaknat beror helt på natten. I tältsängen, på soffan, i nån av flickornas rum... Felicia har varit väldigt seg idag också. Hon kräks inte mer och äter lite grann, men väldigt trött. Det tar verkligen på krafterna. Cornelia är tillbaka till sitt rätta jag igen. :0)
I tältsängen kan man mysa på dagen också.
Annars längtar och fixar vi till flytten. Jag vet inte hur många påsar vi slängt och skänkt. Och barnens två vagnar har vi sålt. Nu är det bara syskonvagnen kvar och den får stanna ett tag till. Första vagnen köpte vi begagnad. Den såg i princip oanvänd ut. Jag var så lycklig för den. Mattias pluggade fortfarande och jag var sjuksriven så inget var självklart och såklart funderade man på framtiden. Men med facit i hand så har det funkat bra. Livet ger en andra vägar än de man sett ut, men de går oftast att gå de också. Iallafall var det lite vemodigt att sälja bebisvagnen. Den som båda flickorna legat i från första stund. Men jag försöker intala mig att det inte sitter i sakerna. Minnena har jag alltid kvar.
Storasyster kör lillasyster på picknick.
Detsamma gäller alla barnkläder som de växer ur i raketfart. Visst har jag sparat en del viktiga kläder. De första de hade på sig och sånt. Men det mesta har jag skänkt bort. Föhoppningsvis till barn som verkligen behöver dem. Jag har gjort iordning varsin minneslåda åt dem också med kort, brev, smycken och så den små armbanden med nummer som de hade på BB. De är så små, så små, men ändå tappade Felicia sitt när hon låg i sin lilla plastlåda. Nu finns de iallafall kvar. Hittade en skål full med Felicias gamla nappar. Som hon släpade runt på dem.
Tre fick stanna, de andra är kastade.
Sen ska vi lämna huset där vi bott under så viktiga år. Här har vi bott när Mattias fått jobb, vi har gift oss, barnen har kommit hem hit från BB, de har tagit sina första steg här. Om väggar kunde tala. Och så funderar jag på hur Magnus ska hitta oss när vi inte längre bor kvar här. Han vet väl att vi flyttar? Och han vet väl vart vi flyttar? Ibland känns det som att jag vill stanna upp och fortsätta exakt lika annars blir det fel. Magnus finns inte mer och då kan vi inte förändra något. Men jag inser att det vore att fastna i det som hänt. Vårat liv måste gå vidare för oss och barnen och mamma och pappa. Men som jag saknar honom. Varje dag, hela tiden. Jag är ju lillasyster, men har ingen storebror kvar på jorden. Varför då? Och Felicia pratar om honom ofta. Igår tände hon ljuset vid hans foto.
Var är du älskade storebror?
Dags att vandra vidare i planerna och tankarnas värld. Och snart sova för idag. På tältsängen i vardagsrummet. Var jag vaknar är en helt annan sak.
