Nuas

Den 29 september förra året förändrades mitt liv och många andras för alltid. Magnus dog. Jag minns mammas telefonsamtal som igår. Hur hon försökte berätta att Magnus var död. Att han dött på semestern med pappa. Att pappa skulle komma hem utan Magnus. Jag minns att jag skrek nej om och om igen. Och att jag till slut frågade hur vi skulle kunna fira jul.

Vi var tvungna att göra iordning allt till begravning och dödsannons. Välja vers, musik, psalmer och bilder. Fast jag helst av allt bara ville att någon skulle väcka mig. Berätta att mardrömmen var över. Det är ingen som väckt mig än. Vi valde den här versen i dödsannonsen:

Sov till vindarnas
smekande sång
Sov under grönskans
gröna fång
Sov ifrån sorgen, oro
och strid
Sov i underbar frid




Den representerar Magnus på ett bra sätt. Han älskade skogen och naturen och jag önskar att han sover till naturens musik.  Den säger också en hel del om hur han hade det. Han hade en strid med droger. En daglig kamp. Och den kampen var den värsta man kan uppleva. Jag har också sett sorgen i hans ögon. Sett hur han inte ville såra någon av oss. Inte ville svika någon av oss igen. Men hur han visste att drogerna tog över gång efter gång. Det var hans sorg. Och det är vår sorg. Att han inte fick leva sitt liv i fred. I ro från demonerna som plågade honom dag som natt. Jag har sett hans oro och jag önskar ingen annan det. Att stå bredvid och se någons liv rinna en ur händerna är grymt. Sorgen finns alltid där. Den finns när tårarna rinner och klumpen i magen är närvarande. Den finns när jag skrattar. Den finns hela tiden.

Men jag måste välja att se honom som den storebror och morbror han var. Den som älskade mig villkorslöst. Den som ville mig väl och ville att jag skulle må bra. Den som älskade barnen. Den som barnen älskade högt. Som lekte, lärde och busade med dem. Felicia säger fortfarande att vi skulle ha frågat Jajja om det som handlar om naturen. Hon frågar mig och jag har inte svar hälften så många gånger som han.




Vi valde att ha låten Hallelujah på begravningen. Jag vet att Magnus älskade den låten. Jag minns hur han sa till mig och mamma att komma och lyssna på den på youtube. I kyrkan var det en man som sjöng den solo. Det var vackert men så smärtsamt. Jag minns att sorgen rev i mig och att jag grät högt. Det gick inte att stoppa. Tårarna rann som regnet. Det fanns inget slut. Och det finns inget slut på saknaden.

http://youtu.be/T2NEU6Xf7lM

Han finns runt oss. Han finns i mina minnen. Han finns i foton på väggen. Vi pratar om honom. Så klart. Han ska fortsätta att vara en del av familjen. Vi ska inte glömma. Det finns inget med det som jag vill sluta prata om. Men ibland undrar jag hur människor omkring oss tänker. Att prata om Magnus är helt okej. Jag kan säkert bli ledsen, men jag tänker på honom så ofta så det spelar ingen roll. Men många väljer att inte säga något. Det har gått nio månader men för mig känns det som nyss.

Jag vaknar varje morgon och känner att det är en bit som saknas. Så många gånger man vill berätta och visa saker för honom. Felicia var ledsen häromdagen för att han dött innan hon fick visa honom hur man viker en loppa. Det är hennes sorg.



In life we loved you dearly
In death we love you still
In our hearts you hold a place
no one could ever fill

If tears could build a stairway
and heartache make a lane
we would walk the path to heaven
and bring you back again

Jag vet att min högsta önskan aldrig slår in. Magnus kommer aldrig mer hem. Det är grymt och den sorgen måste jag sörja. Vissa dagar förtränger jag, andra gråter jag. Men alla dagar väljer jag att se honom som min älskade storebror.