Dammar av
Jag tänkte att jag ska damma av den här bloggen nu. De sista dagarna har jag suttit och kikat på tidigare inlägg. Faktiskt en toppengrej att kunna kika när vi gjort vad och se bilder av flickorna och var vi varit. Så jag hoppas att jag hittar inspirationen att skriva igen.
Just för tillfället tittar Cornelia på Croodarna som vi hyrt och Felicia är i köket med Mattias och fixar varma mackor till kvällsmaten. Vi har hunnit med att dekorera pepparkakshus, bakat mjuk pepparkaka som vi fikade med lingongrädde, gjort en sats rocky road och njutit av att huset är städat och adventspyntet och julsakerna är framme.
Vi har varit konstant förkylda i närmare sju veckor nu. Mer eller mindre. Och inte alla hela tiden men alla ganska mycket. Vi längtar till hostfria dagar. Och jag längtar till jullov. Slippa stressa iväg på morgonen. Ropa på flickorna att skynda sig. Kolla veckotavlan för att se vem som har jympa, utflykt och kvällsaktiviteter. Det är såklart toppen att de har men nu behöver vi en paus. En paus där vi får vara tillsammans i familjen och bara göra ingenting.
För stunden är jag ganska lugn och nöjd. Funderar och planerar och oroar mig lite mindre.
Två veckor på Cypern har vi hunnit med i höst också. Två veckor i 27 graders värme och sol. Vi njöt.
Kramar
Tre år
Idag var den dagen för tre år sen som förändrade allt. Den dagen då ett telefonsamtal vände glädje till ren och skär sorg, saknad och förtvivlan. Frågorna var många. Frågorna är fortfarade många. Det finns en av dem som alltid finns. Som alltid kommer att finnas. Varför? Jag vet att svaret aldrig kommer. Men när sorgen och saknaden river som värst i mig återstår bara ett varför.
Jag ska alltid minnas. Jag ska aldrig glömma. Jag är äldre än min storebror nu. Hur kunde det få bli så? Och hur är det egentligen där han är? Ser han oss?
Jag vet att vi aldrig ses igen på den här jorden. Men i mina skogsturer finns en annan verklighet. I mitt huvud. Där kan jag göra precis vad jag vill. Och det inkluderar att träffa Magnus. Där ses vi igen. Där finns glädje och skratt. Där är det som det skulle vara. Där får jag vara lillasyster och han storebror. Jag berättar om livet. Om flickorna han älskade. Flickorna som älskar honom. Felicia minns fortfarande. Hon pratar och längtar fortfarande efter honom. För Cornelia är han en älskad person i en bok och på bilder. Hon minns inte. Och det gör så ont i mig. Men hur skulle hon kunna minnas? Ett år och nio månader gammal var hon den här dagen för tre år sen.
Jag går sönder när jag tänker att det som finns kvar är graven, bilder och minnen. Bilder som är viktigare än allt annat. Minnen som ingen nånsin kan ta ifrån mig. Som jag är livrädd för ska blekna. Jag tände ett ljus på graven med mamma i fredags. Där är så fint. Hon sköter graven och den strålar verkligen. Men jag kan inte ta in att han är där. Är han där? Jag tror att hans själ finns i skogen.
Låten som är hans. Den som får tårarna att välla upp bara jag hör de första tonerna. Den som fick mig att gråta så häftigt i kyrkan på hans begravning att jag på riktigt inte förstog hur jag skulle kunna sluta. Den som är så vacker att jag inte kan låta bli att lyssna.
Det finns dagar då tårarna bränner mer och klumpen i halsen är större. Men det finns inga dagar då de inte existerar. Tiden går och sorgen förändras. Men den försvinner inte. Aldrig. Och saknaden får jag leva med. Men det finns en önskan som är högre än andra. En kram till. En gång till få krypa in i en stor varm kram och känna mig älskad. För jag kände mig älskad av honom. Och jag älskar honom så djupt.
Kom bara hem igen. Din lillasyster längtar efter dig.
Jag får göra som mamma säger, vila i Barbro Lindgrens ord:
Gråt inte för att jag är död
jag finns inom dig alltid
Du har min röst
den finns i dig
den kan du höra när du vill
Du har mitt ansikte
min kropp
Jag finns i dig
Du kan ta fram mig när du vill
Allt som finns kvar av mig
är inom dig
så vi är jämt tillsammans
jag finns inom dig alltid
Du har min röst
den finns i dig
den kan du höra när du vill
Du har mitt ansikte
min kropp
Jag finns i dig
Du kan ta fram mig när du vill
Allt som finns kvar av mig
är inom dig
så vi är jämt tillsammans
Idag låter jag bli att peka finger åt döden. Orkar inte ge min energi till ilskan. Idag ska jag hedra min storebror genom att älska lite djupare, skratta lite högre, kramas lite hårdare och förlåta lite mer. För i slutändan är det relationen till andra som spelar någon roll. Det som gör oss rikare.
Före & efter
Jag har tagit kort på hur det ser ut nu i huset. Kul att jämföra med hur det såg ut när vi köpte huset.
Hopp
Jag har hopp. Hopp om att livet blir bra. Det är bra. Men det är som min psykolog har sagt till mig. "Livet kan vara bra även om det innehåller lidande." Intressant tanke som jag inte riktigt funderat på innan. Jag tänkte att eftersom jag är sjuk så jobbade jag mig uppåt nerifrån. Inte riktigt i samma linje som andra. Med målet att vara frisk och glad och lycklig. Som om det vore nån slag normalvärde för hur man har det. Fel tänker jag idag. Alla bär vi vår egen säck. Liten, stor, tung, lätt, vacker, ful. Alla har vi en. Vare sig vi vill eller inte. Sen är det upp till oss att försöka göra det bästa vi kan av det.
Den här bilden ger mig hopp. Lycka, kärlek, frihet, tillit och hopp i en och samma bild. Tagen i Turkiet 2011. Felicia var fem år.
Den här bilden ger mig också en positiv känsla. Den lilla handen är Felicias och den stora Magnus. De planterade frön. Deras grej att pyssla ute i trädgården och naturen. Bilden är som en symbol för livet. Det börjar med nåt väldigt litet, utlämnat till omvärlden för att växa och utvecklas. Sen kommer en blomma av sitt eget slag. På sitt eget sätt och som lever sitt eget liv. Mitt bland allt annat runt omkring. Med sin egen strävan. Men med en önskan att vara en del av nåt större. Att tillhöra. Ge och få kärlek. Livet.
Älskade storebror
Idag är en av de där dagarna. En dag när gråten sitter i halsen och ögonen hela tiden fylls av tårar. En låt. Ett minne. Några ord. Hela tiden sånt som drar fram längtan efter min storebror. Hela tiden sånt som gör att jag undrar vad meningen med det var. Att han inte får vara kvar här. Att Felicia säger att hon vill läsa Jajja-boken så att hon kanske drömmer om honom. Hennes enda sätt att få vara tillsammans med honom. En sån dag när jag minns chocken direkt efter att jag fått veta att jag skulle vara en lillasyster kvar här på jorden utan min storebror. Började räkna vilken dag jag skulle bli äldre än honom. Kan en lillasyster bli äldre än sin storebror? Förberedelser för begravningen. Val som fick tankarna att tänka ologiska tankar. Jag känner fortfarande känslan att jag vill att han ska komma hem. Kom bara hem. Din lillasyster behöver dig.
Den finaste av låtar. Den som han visade mig och mamma. En av de han älskade. Den tar mig direkt tillbaka till kyrkan. Begravningen. Till den stunden i livet jag inte visste hur jag skulle överleva. Den stunden då tårarna var oändliga och min gråt högljudd. Ostoppbar. Saknad av oändliga mått.
Jag minns Felicia i början. Hennes kropp vid min i sängen på natten. Korta sekvenser av sömn. Oroligt letande efter mig. Frågar om jag lever. Om jag ska dö. Ska jag få vara kvar. Varför fick inte Jajja det då? Hennes ord när hon lär sig vika en loppa. Att hon önskar att Jajja levde så hon fick visa honom. Jag minns sista gången jag träffade honom. Precis innan resan som förändrade allt. Verkligen allt. Dagen då han fick en kamera i födelsedagspresent i förskott. Allt som fanns kvar efter resan var de foton han tagit på resan. En resväska utan ägare. Stenarna som är viktigare än allt annat. Stenarna han plockat åt flickorna på stranden i Fuerteventura. De som ligger i en glaskål bredvid hans foto. Alltid.
Låten som han själv sagt att han vill ha på sin begravning. Som vi sagt att vi får prata om mycket längre fram i tiden. Som blev för flera år sen.
Jag vill så ofta peka finger åt döden. För att den tog honom ifrån oss. Sorgen i mammas och pappas ögon som aldrig riktigt försvinner. Den där lövtunna strimman av sorg i de lyckligaste stunder från den dagen och framåt. Alltid en tanke om att han skulle vilja vara med. Uppleva. Utforska. Jag förbannar döden för det den tog ifrån oss. Försöker vila i att han fått ro. Att den rastlösa själen nu har fått lugn. Men det lugnar mig inte helt. Nu vet han mer än oss. Han vet vad som händer. Hur det blir. Eller blir det ingenting? Är det så krasst? Jag förbannar döden för att allt jag har kvar är foton, stenar, alla minnen och en gravsten. Jag kan fortfarande inte känna honom där. Jag älskar symboliken i gravplatsen, men hans närvaro finns i skogen.
Jag går och går i skogen. På stigarna möter jag närvaron, jag drar in luften djupt i lungorna som om jag andas in hans person. Som om jag för en stund har honom nära igen. Jag låtsas att han finns här. Funderar på vad jag ska berätta om. Flickorna. Nya huset. Träningen. Livet. Vill fortfarande att han ska vara stolt över mig. Och jag saknar honom så djupt att det känns som hela kroppen skriker och går sönder. Men de jag möter anar inte. Anar inte att jag saknar den villkorslösa kärlek han gav mig. Alltid. Oavsett.
Men högt och ljudligt skriker jag ut mitt hat till droger. Nu. Alltid. För evigt. Men jag tror på en ödmjukhet. I mitt hat vet jag att det är ödmjukheten som segrar. Den som tar oss längst. Oavsett. Hur svårt det än är.
Myrberget
Myrberget fick besök av oss idag. Sol, gnistrande snö, -14 grader. Jag höll mig varm genom att jobba mig uppför myrberget gång på gång. Jag hade minst lika kul som flickorna. Mormor däremot frös. Hon var fotograf.
Toy story 3 & baguetter
Vi kom hem till Örebro i eftermiddag. Cornelia hann knappt in i huset och ta av sig innan hon for in på sitt rum och började leka. Felicia sprang iväg till bästa kompisen så fort hon kom hem. Mat och "bio" i deras gillestuga. Då tar vi filmkväll och lite plock här hemma till middag. Baguetter, yoghurt, frukt, te... Cornelia fick Toy story 3 i julklapp och ikväll är det den som gäller här hemma.
Lördagkväll at it's best om man frågar mig.
Ännu en pysseldag
Ännu en dag i Arboga. Mest pyssel. Båda flickorna fick pussel i julklapp. Felicia fick ett med 150 bitar och la det på förmiddagen. Cornelia fick tre stycken med 48 bitar i varje. Hux flux hade hon lagt ett av dem själv. Dags att röja undan de enklare pusslen hemma när vi kommer hem.
De hittade en mask som Magnus gjort när han var liten och gjorde varsin mask själva. Mycket lyckliga sprang de runt och skrämde den som kom i deras väg.
Jag sprang in på Titt-In här i Arboga när jag var ner på stan och handlade. Där var det halva priset på jackor, så den här jackan köpte jag för 230 kronor. Skön och fin tycker jag.
En liten stund fick vi ute också för att barnen skulle få springa av sig lite och få frisk luft. När de gjorde masker var jag ute och tog en promenad. Skönt, men jag kände mig lite sliten i kroppen. Tung. Jag fick gå själv idag för mamma halkade på yttertrappen igårkväll och slog sig illa. Bara att hoppas att det går över fort.
Pysseldag
Arbogadagar såhär i slutet på jullovet. Vi fyllde dagen idag med pyssel, badkarsbad, tältskapande och besök på biblioteket. Utelek var inte ett så hett alternativ när glashala gator blandas med slask.
Nyårsmiddagen
Alla paren ansvarade för olika delar av nyårsfirandet. Det ätbara blev följande:
Fördrink och tilltugg av olika slag. Bl.a. vindruvor, ost, oliver, tomater. Massor med gott helt enkelt.
Förrätten var en fisk- och skaldjurssoppa med smak av saffran och till det vitlöksbröd.
.
.Huvudrätten var oxfilé, körvelkryddad potatiskaka, sparris och rödvinssås med choklad.
Efterrätten, som åts runt 23, var browniefudgecheesecake med lättvispad grädde, färska blåbär och jordgubbar.
Vid tolvslaget en nyårsskål på altanen.
Och senare åkte snacksskålarna fram med chips, ostbågar och godis. Vi la oss inte direkt hungriga. Allt var riktigt gott och det är spännande att inte veta exakt vad man ska bli bjuden på.
Barnen åt före oss. De hoppade direkt på huvudrätten som var hamburgertallrik och sedan var det effterrätt som var kladdkaka, grädde, glass toppat med strössel. senare fick de varsin godispåse och lyckan visste inga gränser.
Vi fick ett gott slut helt enkelt.
Nyårsdagen 2013
Nyårsdagen 2013 har kommit och snart gått. Med drygt två timmars sömn i kroppen är jag inte överdrivet kaxig nu. La mig vid 3 inatt och kunde inte somna förrän strax innan 4. Då vaknade Felicia och ville vara nära. Sen ville hon upp strax efter 6. Eftersom barnen somnade efter 22 igår var de inte heller pigga idag. Vi har fördrivit dagen precis som vi tänkt. Filmer, lek, bad i badkar, slöa i soffan, äta rester, måla naglar, äta pizza och äta godis. Inte ett dugg stressande eftersom det varit planen hela tiden. Men det ska bli skönt med vardag igen efter alla helger nu.
GOTT NYTT ÅR!
Hemåt
När mörkret har lagt sig ordentligt ikväll och vi har ätit middag och fredagsglass, då packar jag in flickorna, mig själv och väskorna och åker hem. Hem till Mammi & Pappi. Hem till Arboga över helgen. Tre häxor dundrar alltså in ikväll. Vi planerar bad i deras badkar, att fixa en godistårta till Moffa för han så gärna ville ha det när han hörde att Bubby fått det på ett kalas förra helgen, hoppa i en och annan vattenpöl, morgonmysa i pyjamas och tjockstrumpor länge, länge, pyssla, bygga lego och krama på Mommo & Moffa. Kanske går vi till graven också. Tittar till Magnus och ser så att det är okej. Flickorna är vana kyrkogårdsbesökare. De dansar runt gravarna, frågar, sjunger, vattnar när det behövs, spinger runt. Det blir lite liv på kyrkogården när de är där kan man säga.
Trevlig helg!!
Onsdag
Det är onsdag. Jag går ner för trappen till källaren. Kylan från nedervåningen möter mig halvvägs ner. Jag huttrar till. Tänker att jag ska ta på mig sjalen när jag kommer upp. Jag går in i rummet vid tvättstugan och hämtar en förpackning med veckans spruta. Jag känner illamåendet skölja över mig bara av att se den lilla kartongen. Tänker att jag måste tvätta händerna ordentligt innan jag tar sprutan. Och hämta ett plåster ur flickornas låda. Ett Simpsons för de gillar inte de så mycket. Vill hellre ha kvar Hello Kitty-plåstren själva. Sen sätter jag mig i soffan. Tar fram allt ur förpackningen och håller emot illamåendet. När jag öppnar den lilla papperspåsen med tvättlappen slår spritlukten emot mig och jag måste vända bort huvudet för att inte må mer illa. Det kommer automatiskt med spritlukten. Den associerar direkt till sprutan som ger mig illamående. Imorgon kommer det. Det vet jag. Men jag tänker som jag säger till barnen när de ska göra något de helst skulle vilja slippa. "Det är jobbigt och gör ont, men du klarar det. Det vet jag." Precis som mamma alltid sa till mig när jag var liten. Så tar jag sprutan. Inte sådär snabbt som på sjukhs. Nej, jag vill ha koll. Känna efter på några punkter på huden var det gör minst ont. Sen trycker jag in nålen, sakta, sakta. När den är inne är det mentalt färdigt. Jag sprutar in medicinen, drar ut nålen och sätter på ett plåster. Så. Klar för den här veckan.
Och när det känns som jävligast så plockar jag fram bilder jag vilar i. Som den här. Tagen på stranden i Turkiet när solen lyste och livet kändes lite enklare. När jag huttrade lite av en liten vind som smekte min hud på väg till solstolen, men hur jag sedan värmdes igen av solens strålar. Och hur jag kände den värmen sprida sig ut i varenda liten del av mig och min kropp. Det plockar jag fram idag. Det är en sån dag idag.
I´m back!
Jag känner att jag vill skriva igen. Dokumentera vardagen så att jag kan gå tillbaka och titta på bilder och läsa vad vi gjort. Och så att de som bor för långt ifrån oss ändå kan se oss. Snart kommer ett längre inlägg.
Kanske
Kanske kommer jag tillbaka hit snart. Efter den underbart varma sommaren. Alla baddagar med glass och sandslott. Eller efter en halvdan sommar med knappt nåt bad och massor med myggbett. Kanske kommer jag tillbaka med full kraft. Kanske.
Kycklingsallad
Kvällens middag åts när knoddarna somnat. En kycklingsallad med massa gott. Perfekt en sån här onsdag. :)
Barnen har två dagar kvar på dagis och sen tar vi sommarlov hela bunten. Välbehövligt! Vi har klarat av en del sjukdomar på sista tiden och den otrevligaste av dem var magsjuka. Bara Felicia som haft det. Än så länge. Hon hann till dagis i måndags och sen ringde de för att hon kräkts där. Bara att hämta hem en liten tjej som var blek om nosen. Och inte hann till toaletten hemma... Sen var det bättre. Håller tummarna nu att ingen annan får det. Vi skulle behöva få må bra nu. Bara leka och mysa och äta gott. Sova länge och vara glada till sent på kvällen. Önska kan man iallafall.
Dagen i bilder
Dagen har varit som bilderna visar. Fokus på mycket ätbart och inte direkt nyttigt. Tur att vi inte åt av allt på samma dag. Frysen är fylld med en del godsaker som kladdkakemuffins och cookie dough. Nu kan vi göra vår egen Ben-glass. :) Cornelia har haft vattkoppor men idag såg det bra ut så hon fick följa med ut. Vi fick ett andrum på ungefär två timmar innan Felicia däckade hemma och har nu 40 graders feber. Det betyder inget midsommarfirande i stugan så jag panikhandlade på ICA nu på kvällen. Känner vi för det kan vi baka jordgubbstårta och äta midsommarmat. Men nu måste fokus hamna på att bli helt friska. Allihop. Punkt.
Besök på Mattias jobb
Vi har i veckan varit på Mattias jobb och hälsat på. Åkt hiss med glasväggar, druckit automatchoklad, ritat och kopierat. Kan knappast bli bättre. Vilket jobb liksom. :)
Heja Sverige!!
Vi hejar så klart på Sverige nu!
Tungt
Det känns ganska tungt här nu. Jag har tidigare haft ett slags tryck över lungorna. Det kollade min läkare upp genom lungröntgen, som var helt bra. Så jag släppte det för en tid, men det försvann inte och i förrgår kom en obehaglig känsla i bröstet. Det tryckte och gjorde ont. Så igår ringde jag vårdcentralen och när sköterskan ringde upp var jag ute och tog en promenad. Inte snabb och jobbig, men jag hade pulsklocka ändå. Den maxade på 187 under samtalet och då var jag riktigt stressad. Ganska övertygad om att jag skulle dö. På riktigt.
Jag fick en tid hos läkare en timme senare och EKG och blodtryck var bra. Däremot tror läkaren att det är syra som kommer upp i matstrupen som orsakar "tryck" över lungor och smärta i bröstet. Fick medicin för det. Och jag har tydliga tecken på panikångest. Det måste jag verkligen ta tag i för som det är nu så hindrar det mig. Får det i affären, hemma, skogen... Mindre kul och det känns verkligen som att jag håller på att bli knäpp. Min teori är att det kom efter Magnus dog. Då blev jag på riktigt rädd för att dö. Jag vill ju vara här med flickorna och Mattias. Och jag kan inte dö ifrån mamma och pappa jag också. Det går bara inte. Har börjat dra i trådar för att hitta den psykolog som passar bäst.
Idag försöker jag fokusera på det positiva, men det är inte enkelt. Har iallafall lyckats handla. Med "bara" ett anfall på den tiden. Så ikväll lagas det fläskfiléwok här hemma. Det ska bli riktigt gott. Och så är det glassdag för flickorna. Egna glasstrutar står på schemat. Fokus på det positiva var det.
